Det verkliga nyåret är här: Höstterminens början. Snart är kvalmiga dagar utan konkreta planer ett minne blott och morgnar krispiga som äpplen och kvällar mustiga som en älggryta här. Äntligen.
Jag känner, för första gången på ett bra tag, ett ordentligt pirr inför hösten. Det känns som att världen ligger vidöppen för mina fötter – allt är möjligt! Inget kan gå fel! Kom an, livet, karriären, utmaningarna! Det jag inte kan ta mig igenom är inte värt att ta sig igenom.
Vi vet ju att just den känslan har en förmåga att försvinna likt morgondis i höstsolen. Man bör inte lita på den. Jag tror, dock, att man kan lura den att stanna lite längre än den tänkt, genom att lägga ut små brödbitar efter sig och således locka den med sig. Dessa brödbitar är musik.
Höstkänslan älskar nämligen romcoms. Den vill att man ska leva livet som alla lever i en romantisk komedi – det snygga, pirriga, problemlösande och dramatiserade livet med perfekta repliker, ljus och garderob. Den vill inte dra ut på det jobbiga – bara att man ska uppskatta det underbara i kontrast till det, varför problemen måste få ta plats. Vad är ett lyckligt slut utan sina motgångar? Inte huvudkaraktärsmässigt.
Och det ska ej förglömmas: Vissa dagar är man huvudpersonen i romcomen. Man är lite klumpig, lite förhastad och möjligen lite överdrivet dramatisk. Det är som det ska. Men vissa dagar är man inte huvudperson utan huvudpersonens bästa vän. Ingen romantisk komedi hade varit sig lik utan bästisen, den som väger upp, försäkrar, löser och stöttar. Vännerna i romcoms får sällan den uppmärksamhet de förtjänar. Men de har ofta redan allt och är nöjda med sin lott – lycka, kärlek och lagom stora problem ofta orsakade av Huvudkaraktären. De får birollen, eftersom de inte kan få allt. Frågan är om man inte ska sträva efter att vara Birollsbästisen i en romcom egentligen.
Romcom blir det oavsett! Här kommer alla låtar som behövs för att göra hösten komisk och romantisk.
Bridget Jones – min absolut bästa romcomhjältinna.
Öppningsscen version 1 – chic, krispig, indragande
Allt börjar bra. Klackar mot asfalten, take away-kaffe i näven på väg till jobbet som man är svinbra på men inte är helt nöjd med eller kanske på den ansträngningslösa löprundan som avslutas med ett flörtigt ögonkast mot den Snygga Grannen eller Baristan.
Öppningsscen version 2 – Hopplöshet
Allt börjar dåligt. Något skaver, kanske mycket, kanske något mindre. Ingen kärlek, dåligt jobb, eller kanske inget jobb och dålig kärlek. Det krävs ett ordentligt pity party: skit i att tvätta håret, strunta i disken i vasken, ta på dina fulaste, bekvämaste mjukisar och kolla på dålig dokumentär eller sitcom och sjung med i Céline Dions klassiker.
Uppdraget
Om Öppningsscen version 1: Lösa det lilla som skaver. Hitta ny lägenhet? Nytt jobb? Flytta ihop med Perfekta Pojkvännen? Sälja in dina briljanta idéer till personen som har Drömjobbet? Det kommer bli enkelt. Du klarar ALLT. Kör bara kör.
Om Öppningsscen version 2: Pity party: over. Lösningen är aldrig längre bort än ett montage av garderobsrensning, kanske lite jogging, kanske lite skrivande eller skapande eller jobbsökande och lite häng med vännerna. Allt löser sig alltid. Speciellt om problemet inte är större än lite kärleksbekymmer eller jobb (det är det aldrig i romcoms). Tårarna torkar.
Enkel lösning
Allt är löst, som det skulle vara! Killen svarade, ni hade en bra första dejt, pitchen gick perfekt, lägenhet är kirrad. Det gick så himla enkelt!!! Kanske lite för enkelt…?
Problem igen för lösningen var inte så enkel
Det visade sig att killen inte gick att lura in i ett förhållande. Eller så visade han sig vara ett snyggt ansikte och inte så mycket mer, eller ännu värre, ett svin med goa toppings. Jobbet som var drömmen kom med ångest-och-dåliga-chefer-plusmeny eller så var storstaden inte riktigt så härlig och uppfyllande och full av möjligheter som någon en gång fått en att tro. Det finns bara en sak att göra: Titta ut genom fönstret när det regnar, dra för gardinerna och dra täcket över huvudet om det är sol och lyssna på Adeles Chasing Pavements. Ge upp känns som enda alternativet och det är okej. Varsågod att ge upp. Strax, om ungefär tre minuter och trettio sekunder av ett hopplöst sorgligt montage av bleka läppar och svullna ögon – dina – och en stökig lägenhet full med hämtmatlådor – din till synes problemfria birollskompis hem, där du sover – så kommer allt att lösa sig, enligt romcomens formel. Deppen börjar NU. Gör det ordentligt. Deppa! 3:30 på timern.
Den verkliga lösningen
Det visade sig inte vara riktigt så enkelt som man föreställt sig. Det krävdes faktiskt lite jobb och kanske blev inte Lösningen som man hade velat eller som man hade tänkt. Men då ska man komma ihåg: Manusskribent(er) och regissör vet bättre. Lita på dem. Du kanske inte hittade lösningen som du hade tänkt dig, men livet visade sig vara oändligt mer mångfacetterat. Inget ont utan något gott och, visar det sig, oftast också tvärtom. Det är okej. Du är UNG, du spelar HUVUDROLLEN i ditt eget liv. Inget är perfekt, inte ens romcoms. Det är som det ska vara. Gå och krama din birollsbästis, de har också problem ska du se. Sluta vara så fokuserad enbart på dig själv.
Det lyckliga slutet
Här slutar filmen. För en stund är allt, faktiskt, perfekt. Kille, jobb, kompisar, hem. Ibland står stjärnorna rätt och allt känns som att det är möjligt igen. Lyssna på nedan odödliga klassiker och njut.
Filmen må vara slut, men det är inte livet och snart kommer en ny öppningsscen. Varsågod att skrolla upp och börja om. Eller lyssna på hela lisan nedan.