Jag plockade fikon från trädet som står på vår innergård. De är gröna och doftar nästan lite kokos. Jag plockade alla som såg ut att vara något sånär mogna, bar upp dem i min tröja och läste en av mina bästa texter från förra året: Time to get Figgy with it.
Vad ska de små juvelerna till frukter få bli, funderade jag på och åt nästan upp allihopa under tiden. Nog för att de är läckra – och utsökt vackra – som de är, men jag tror att resten får blir en kaka med mandel i helgen.
Review: Neverwhere by Neil Gaiman
Richard Mayhew adores his fiancée and would do anything for her, except perhaps remember to confirm the booking at the restaurant for a Very Important Dinner with her boss. But this mistake becomes the smallest of his problems when he and his fiancée stumble upon a wounded girl in the street, and Richard decides to help. With this, he is plunged into the shadowy depths of London Below, and his ordinary life is irrevocably changed — for the worse, it seems.
In this underworld, Richard is properly introduced to the girl on the street, Lady Door, and the enigmatic Marquis de Carabas. They are on a mission of revenge, and Richard finds himself reluctantly swept along in his search for a way back to his old life in London Above.
I loved this book; it reminded me of The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy in its sharp humor and whimsical narrative style. Both Neil Gaiman and Douglas Adams seem to possess the ability to observe the world in ways that feel so obvious when reading their novels, but that I never seem to get right when trying myself. In Neverwhere Gaiman has taken the London Underground and interpreted it literally — Earl’s Court becomes literally the court of the Earl, for example, as Elephant and Castle is an elephant in a castle. It’s delightfully absurd and nonsensically witty, with lines like, “This river was not one you jumped in and came up from again. It was the other kind.”
In Neverwhere the villains are truly villainous, the heroes are as noble as they come, and the plot is as twisted as its humor. I highly recommend this book; it’s a perfect novel to devour during November.
ATT LYSSNA PÅ
Club Soda #18-listan! Längesedan jag gjorde en spellista nu.
ATT LÄSA
En dikt jag skrev för att förklara för Felicia att ibland ändrar jag mig, också vad gäller ens ögonbryn och hur tunna de kan vara. (Säkert en pastisch, men om så är fallet är det omedvetet – jag påstår mig vara varken poet eller originell.)
Jag är inte en, jag är flera
I mig finns multituder
och facetter
Missta inte en prisma
för hela mitt spektrum
FRUKOSTPAKET:
Ägg, bröd, varmt kaffe. Det låter som en nysläppt roman. Har ni tänkt på att en massa romaner just de senaste åren hetat något med mat? Innan kaffet blir kallt, Mjölk och Bröd, Bröst och ägg, till exempel. Här är oavsett tre bokstavliga frukostar jag ätit senaste veckan.
ATT SE PÅ
Har plöjt Agatha All Along och tyckte den är mycket bra, med undantaget att jag verkligen känner att jag borde ha sett WandaVision innan för att fatta allt. Jag gillar inte att känna att jag inte gjort läxan, men rekommenderar Agatha oavsett.
TANKE
…på tal om häxor och utklädnader nu under Halloween och Allhelgona. Orsola de Castro är en av mina förebilder vad gäller hållbart mode och leder ofta den argumentationen med att det handlar om kärlek till människorna som skapar kläderna vi bär. Samma sentiment leder också hennes tankar kring Halloween, just i år.
