Söndagsklubben #17 – bakfylla & inga kortisar

Godmorgon och välkomna till Söndagsklubben #17!

Alla tidigare mejl kan ni läsa här!
 

26e juli, 2019.
Det var den perfekt sommardagen – liggandes på en solvarm klippa, picknick till lunch och salta dopp. Jag åt inte särskilt ordentlig mat, men jag blir faktiskt inte så hungrig när det är varmt. Jag drack vatten, men inte så mycket som jag borde. Bortsett från en lite bränd näsa mådde jag fint.
 
På kvällen grillade jag och några vänner på bryggan, åt grillspett och drack Apérol spritz. Jag hade en med en flaska rosé, en sådan stor magnum, som jag hade fått till studenten tre år tidigare. Varför den inte hade druckits upp innan vet jag inte. Vi tog kvällsdopp, låg kvar i det ljumma vattnet. Allt var bra. Salongsberusade, men långt ifrån fulla, plockade vi ihop grillen och gick upp till huset. Mina föräldrar hade gäster och fastän klockan var efter midnatt trängde vi ihop oss vid matbordet allihopa. Det blandades G&T i udda glas, stämningen var hög. Jag somnade, väldigt nöjd med dagen, vid halv två.
 
Nästa morgon vaknade jag av att min kille springer till toaletten en, två, tre gånger. Mitt huvud kändes som att det placerats i ett skruvstäd. Jag var förbryllad, innan dess hade jag aldrig varit bakfull. Visst hade jag varit lite seg, men aldrig hade jag mått så dåligt att jag inte kunnat göra något ordentligt nästa dag. Möjligen för att jag sällan dricker mycket, jag föredrar salongsberusning framför fylla och är enligt mig själv ganska duktig på att gå den balansgången. En nattmacka och borstade tänder innan läggdags, sedan är jag om inte pigg som en mört, så i alla fall lagom laxpigg dagen efter. Aldrig i mitt liv hade jag slösat en hel dag på att vara bakis – tills nu.

Ge mig bara en kur
För mig som precis har börjat lära mig mer om, och nu mer än någonsin uppskattar vin, känns det ganska långt borta att sluta dricka helt. Jag vill inte dricka mig dyngrak var eller ens varannan kväll, och det uppmuntrar jag ingen annan att göra heller. Men om det nu skulle vara så att man råkar titta lite för djupt i flaskan på en lyckad fest, ska man vara helt lämnad åt sitt öde dagen efter, bara för att man tappade huvudet en gång? Nej, tack.
 
Jag frågar mina vänner, både personligen och via sociala medier, vilka deras go to-kurer är. Det vanligaste svaren – förutom nattamat – är ett stort glas av något kallt och sött, frukt i allmänhet och banan i synnerhet, mjölk, pizza och att få frisk luft. Min 16-åriga lillebror bidrar med ”en stor stark till frukost, sedan mår man prima” och även om jag vill vifta bort honom som ett dåligt skämt så ligger det ändå något däri – varför annars skulle återställare vara ett så allmänkänt begrepp?
 
Tanken med återställaren är att må lite mindre dåligt, under lite längre tid. Bakfull blir man oavsett, men mindre akut. Jag, som personligen är en ryck-bort-plåster-snabbt-person, tycker att det låter som en urusel idé och Holger Theobald säger ju att mer alkohol inte kommer få någon att må bättre. Däremot verkar de andra ingredienserna i en Bloody Mary kunna hjälpa lite. Om inte annat är ju tomatjuice och citron inte särskilt ohälsosamt. Jag bestämmer mig för att själv testa tre olika metoder för att bota bakfylla: något kallt och sött, något salt och flottigt samt en Virgin Mary, alltså en Bloody Mary utan vodkan.
 
Tyvärr råder det en global pandemi, så det som i mitt huvud skulle vara en rolig kväll med kompisar och massa snack över för många drinkar, blir en mexikansk afton för mig och min kille. Det är första och enda gången som mitt mål med kvällen är att bli bakis. Jag sätter på min bästa förfestlista, lagar tacos och häller två delar tequila, en del lönnsirap (i brist på agavesirap) och en del citronjuice över is. Det känns lite pirrigt, precis som det gör innan man ska på en fest på riktigt. Jag bär till och med klänning, något som i hemma-sittar-tider känns som en stor sak. Vi käkar tacos och dricker en drink och en till, gör ett spontant musikquiz, tar varsin shot. Det var oerhört trevligt. I vetenskapens namn skippar jag varannan vatten, hoppar över nattamat och somnar vid halv tolv.
 
12e maj, 2020
Jag vaknar av alarmet klockan sju. Det är jobbigt att lyfta huvudet från kudden när jag sträcker mig efter vattenglaset. En Virgin Mary får bli mitt sällskap till första Zoommötet, där de kollar medlidande på mig och skrattar över min ensamma fylla. Jag mår okej, det är inte tillnärmelsevis lika illa som jag vet att det kan vara, men helt pigg är jag inte. Kroppen känns tung och jag känner mig lika uppåt som de två veckor gamla tulpanerna på min byrå. Tipset om att gå ut och springa känns långt borta, med granitgrå moln på himlen och kyliga aprilvindar som har hängt kvar in i maj. Drinken hjälper inte mot något.
 
Mötet avslutas. Jag sätter på mig en tjockare tröja. Fördelen med pandemin är att jag som student jobbar hemifrån. Att sitta i skolan bakis känns inte kul. En gång kom jag in till universitetet för att skriva tenta och träffade min kompis utanför kaféet där hon satt med en kaffetermos, en flaska med vatten och vätskeersättning samt en chipspåse framför sig. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det såg ut som att hon hade gjort det förr.
 
10.56
Huvudvärken är värre. Jag är hungrig som satan och sugen på varma mackor. Tyvärr är brödet slut. Jag blir lite ledsen, men kommer på att man kan göra quesadillas med gårdagens rester. Då får jag ändå min smälta ost. Hungern gör mig illamående. Gårdagens trevliga feststämning känns längre bort än rostbrödet.
 
Quesadillas får räknas som det salta och flotta. Flotta med tanke på hur mycket ost de fick i sig, salta för att de inte är sött. Jag ligger på mattan i mitt rum, doppar de små frasiga sakerna i salsa och gräddfil och kollar på Vänner. När jag ätit upp mår jag bättre, men huvudet känns fortfarande tungt och jag stör mig på alla dammråttor som jag ser från min position på golvet. Jag borde dammsuga. Varken Mary eller varm mat har lyckats mota iväg gifterna som efterfestar i mitt blodomlopp.
 
12.24
”Kan du snälla ta en promenad med Frasse?”, sms:ar min syster. Familjen och hunden bor bara hundra meter från mig. Helst inte, tänker jag och svarar ”sure”. När jag kliver utanför dörren sticker det i ögonen. Det är för ljust och för kallt, men efter att Frasse har fått nosa och kissa en stund märker jag att huvudvärken faktiskt är mindre påträngande. Bara det gör att energin kommer tillbaka och jag går hem med lättare steg och huvud.
 
14.07
Mixern är öronbedövande. Av banan, frusen mango och tjock yoghurt gör jag en smoothie. Den får stå för det söta, kalla och jag får dessutom i mig mjölk och banan. Det blir ganska tjockt och påminner om nice cream, trenden med ”glass” i en handtagsbeprydd glasburk, och med så mycket krusiduller att Liberace hade rodnat. Men det smakar ljuvligt. Jag slickar i mig smoothien nästan vördnadsfullt och börjar på riktigt känna mig som mig själv. Jag kanske till och med skulle ta och dammsuga?
 
Lösningen på bakisfrågan verkar vara lika icke-existerande som svaret på vad meningen med livet är (42). Det finns ingen one size fits all-kur. Virgin Mary är så nära man kommer att få i sig både fruktsocker, salt och vätska i ett glas, men den hjälpte inte mig alls. Bland mina bilder i mobilen finns det ett enda foto från förra sommarens – och livets – värsta bakisdag. Det är taget vid 16-tiden, och föreställer mig med en halväten persika. Nästa gång jag blir bjuden på fest ska jag ladda upp för morgondagen med persikor och smoothies. Eller inte dricka så mycket från början.
 

* * *
 

Trevlig söndag! 
 

Om ni vill snacka vidare med mig finns jag på
alvanyblom1@gmail.com och på Instagram, @alvanyblom.